Halo

Beyonces ”Halo” splar i huvudet och roligare blir det inte när man inte har högtalare till datorn. Seeeegt. Funderade på att släppa loss lite för kvällen, men det känns inte som en sån helg. Det är lite kluvet. Som en djävul och en ängel på vardera axeln. Kanske borde jag ta en långpromenad och göra bruk av badbomben Håkan gav mig. Vilket var en mycket självisk present eftersom han bara vill lura ner mig i plurret – inget annat. MEN AJA, okejdå. Lite gulligt var det.

Det blir inte roligare än så här brukar jag tänka, men fan vet alltså. Lillsyrran strular totalt. Jag är inte imponerad alls. Får man säga så? Det får man. Stackars älskade mamma. Så brukar inte jag säga, men så är det. Nu önskar man att man hade en bänk faktiskt.

Den svenska vården har spelat mig ett spratt också. 10 arbetsdagar, inte ett brev med en tid, ingenting. Tack för inget, landstinget. Det var det. Som min pappa sa,

”det är så att man har lust att begå harakiri efter vägen”.

Så sant som det är sagt. Jag slutar där.