You will always be my soldier

Att det kan bo så mycket ångest och oro i en enda kropp. Så himla onödigt, men så himla sant. Här har man jagat och sprungit i alla år, försökt kompensera, plugga bort, vara-duktig-bort-det… och ändå sitter man här. Den var här när jag var liten. När jag var smal. När jag är tjock. När jag är duktig. När jag gör skitdumma grejer. När jag skriker. När jag är tyst. När jag sover. När jag är snäll. Här är den i alla fall. Och hör vården av sig? Nix.

Jaja, olika falla ödets lotter som min pappa brukar säga. Medan jag tar itu med demonerna på sikt får man ta itu med mindre ångestframkallande grejer… som att julgardinerna hänger uppe fortfarande. Beställde något påskaktigt, rosa med tulpaner på… från Ellos. Oh gode gud hjälp mig, men min budget klarar inte svenskt tenn eller nåt annat classy. Jaja, det blir säkert fint i slutändan.

Jag är sjukanmäld idag. Känner mig lite yr i bollen, uppblås och illamående. Undrar om det är kropp eller själ, typ själen gör kroppen sjuk kanske? Det är faktiskt lite av en ansträngning att sitta upprätt. Jag kanske borde lägga mig i stället för att sitta här och svamla. Får se om krafterna kommer tillbaka till kvällen.

Appropå, folk tjötar om att nära man förlovar sig måste man sätta i annons i tidningen och grejer? Måste man?! Måste jag nåt alls? Måste man fira? Måste man ställa till med nåt? Va?! Hjeeelp.