If I were a boy
Det bästa OCH det absolut värsta med att läsa genusvetenskap är att man förstår så mycket mer men samtidigt känner sig så himla maktlös. Samhällsstrukturen är som ett stort jävla lock som trycks ner och på hela tiden. Jag känner så otroligt många intelligenta, kompetenta, driftiga, roliga, vackra, sköna, lojala, pålitliga, kreativa unga kvinnor som aldrig aldrig aldrig kommer att värderas lika högt som en man. Inuti mig brinner det till för att samtidigt som de är alla de här sakerna tycker jag mig alltid kunna se tvivlet i andras ögon. Hur tvivlet blir deras eget. Mitt eget. Någon annans skeva människosyn får bestämma vem man är. De kommer alltid i samhällets ögon var bärare av attribut de själva aldrig kommer ha friheten att välja. Fan, man vill ju bara slå sönder nåt…
Joel säger alltid åt mig att ta av genusglasögonen – fan, jag önskar jag kunde! Tänker jag först. Sen applicerar jag det på hela mig, och kommer fram till samma svar som alltid: vetande medför ångest, intelligens kan vara en förbannelse men för den delen så vill jag verkligen inte hellre vara nån lallande fåne.