Träning oktober

Ah, nån nytta har man gjort fast att jag var sjuk och skadad i 1½ vecka. Undrar hur det hade sett ut då, i nuläget har jag ändå tränat 31% av dagarna. Nya tag i november… Övergav träningsdagboken på nwt för det betydligt mycket bättre funbeat.se. Sen lägger man ju inte in allt man gör, alla promenader eller minsta cyckling. Nån måtta får det ju vara… jag är bara glad för att armen är bättre. Att det inte var allvarligt. Usch… nu peppar vi på trvligt i Gäddan i morgon.

Step

Jävlar vad ont i trampdynorna det gjorde efter att ha klampat upp och ner på friskis&svettis step 1 igår. Satan i gatan. Jag var ungefär lika förvirrad som den stora kordionationscirkusen anno 2008 när jag var på aerobics för några veckor sen. Jag skojar inte, det är som utan kompass bland renarna i norrland. De skulle hitta mig tusentals år senare som bockstensmannen. Renar gör sig bäst mellan bröd, som häst. Men det är ju nåt helt annat.

Nu ska jag plugga och hugga in på mer julmust. JULMUST, I’m telling you!

 

When your heart breaks

Ja, men snacka om att hjärtat brister. I går såg jag en pappa på tv som vakade över sitt barn varje vaken minut på sjukhuset. Tårkanalerna blev till Nilen på en nanosekund. Hopplöst. Den är här, den biologiska klockan. Men ni (EWA) behöver inte oroa er. Jag skulle fortfarande hellre gå över en glödande bädd med kol en gång i veckan än att skaffa barn. Jag vet inte om det blir extra kinkigt efter som jag utan tvekan skulle döpa en dotter till Alva. Alva Ginger. Låter likt Anna. Mormor har ju lätt tuffaste mormor-namnet i Sverige, Ginger… haha ja det är underbart.

Hello Saferide – Anna

Allvarligt, det här med tid

Gick upp, käkade frulle, tjötade på och med Håkan innan han drog till jobbet. Kollade klockan (10.40) läste en del, gick ut i köket…

FREEZE… är klockan redan halv ett? Skalmanklockan plingade, helt klockstyrd…

Lunchdags, jag kände mig som en riktig idiot när jag nu kollade datorklockan som är runt halv ett nu inte för en timme sedan. Vintertid va… hmpf. Nu blir det långt till nästa meal, jävla skalman.

Kent Box 1991-2008

Jag har ett problem dårå. Kent släpper en box med ALLT de gjort. [DRAMATISK KONSTPAUS FÖR ALLA FANS LÄMPLIG HÄR ANDAKT, AMEN, HALLEFUCKINGLUJAH] Jag vill ha den. Jag vill klicka hem den nu. Öppna den med darrande händer och blanka ögon. Förlora mig i tonårsminnen, skit som gjort ont, känna svettiga konsertögonblick komma tillbaka… Känna värmen på stadion och den vita konserten återigen, minnas lättnaden när man såg upp i himlen och hämtade luft och den euforiska känslan efteråt. En första kärlek och ett par varmakalla fingertoppar mot ryggraden. Håren står upp i flera minuter på armarna. Jag har hängt ut över broräcken, stirrat på svarta vatten under tomma nätter. Tänkt att fy fan nu drar jag härifrån och kräm och allt och så nära får ingen gå och hela schabraket. Pang bara och hjärtat brast om och om igen. Stunder på buss, många rundor på cykeln och timmar och åter timmar av promenad i regn och rusk. Allt det där ett band man älskar varit med om, kommer i varierande personliga beskrivningar såklart. Det beror på vem man frågar. Man vill vrida tillbaka tiden till stunder då inget var okej, det är nästan bättre än mellanmjölken man simmar runt i nu. Det var lättare när man var helt säker på att man skulle sjunka och slå i botten en gång för alla. Blickandes upp mot ytan.

Och så här går mitt huvud på. Jag är inte på en särskilt bra plats i livet nu, lite lätt ironisk sjungs det i högtalarna nu att man blir trött på ditt jävla gnäll. Ha, ja inte har jag alltid varit kompis med de därnia Kent inte… eh nej. Säga vad man vill om Jocke Berg men han har en sällsynt sinne för oavsiktlig timing. Det är lugnt, herr Berg talar om för mig det jag behöver höra. Lugn bara lugn…

Ja, redan när Susanna (tack!) sa att de skulle släppa den där satans boxen har den förföljt mig.

Darrande händer och blanka ögon.

Tja, det blir inte alltid som man tänkt. Lång jacka blev till kort, lite damigare modell blev den vanliga motsatsen. Men det är väl jag det. Andra är kvinnliga och jag… ja jag är ju en oformlig klump. Jackor och jeans… saker man måste äga, men hatar att köpa. Dagens konstaterande.

Learning to fly

Jag har hört mycket om prioriteringar på sistone. Jag vet inte, jag har inge  inbördes prioriteringsordning över människor i mitt liv, men jag har en för saker-som-ska-göras-helst-idag-inte-imorgon. Det är lite jobbigt, men man kan ju inte stå och stampa i igår. Ibland är det hemskt svårt bara. Men som Linda kommenterade: carpe diem.

Igår var jag och Håkan på gyminstruktion. Det var great! Nu kan man inte gå och slentriandra i maskinerna som jag gjorde under min senaste korta karriär på gymmet. 5 övningar med maskin, 1 på bänk, 2 på boll sen två extra armövningar. Vi fick höra av oss för uppföljning om vi ville. Gott så. Jag är redo. Det är ju inte så att mängden tid jag har att spendera på träning utökades, men min frihet att sprida ut träningen över dygnet ökade radikalt. Nu finns det en plan och ett mål.

Sen drog jag och Håkan ut till Oliven och käkade varm ceasarpasta… det var heavenly som alltid. Vi laddade för lönefredag på Bergvik, men först drog vi runt till tre av stans djuraffärer. Matprover och 30 kilo kattsand (skulle kostat 600, kostade 350 GÖTT DÄ). 200 kr för 20 kilo… vad kostar mitt toapapper liksom? Lyx ska det vara att slå ner sin lilla kattrumpa hemma hos mig. Ibland undrar man ju. Sen nådde vi Bergvik och jag sa åt Håkan att vända redan i rondellen… att folk orkar…

Lämnat bort Frasse igen… Sigge jamar efter honom men verkar inte ledsen direkt. Hon har redan rockat runt lägenheten, ställt till lite förödelse och använt mig som nåldyna. Purrfect day att vara kattägare.

Blev Halloweenmasker från Netto igår, så jävla fula…

Om att bryta ihop och komma igen

• Nej, man är inte alltid i vägen. Även om problemet ligger hos en själv eller hos en annan är ingen diskussion så svår att det är bättre att skaffa sig ett känslomässigt bagage.
• Vänner är vänner, vänner är bästa vänner även när det är svårt. Vänner växer inte på träd men de är inte heller gjorda av glas eller sten, inte du eller jag eller någon annan heller. De tål sanningar, tårar, hårda ord och kan ta och ge förlåtelse. Det är därför man är en vän eller vet att man har en vän.
• Man kan aldrig vara för bra för att be om ursäkt och mena det. Aldrig. Kan man inte förlåta är det ens eget problem. Att förlåta är aldrig samma sak som att glömma.
• 171 av 240 veckor har jag förbrukat i och med höstens studiemedel. Panik? Ja. Men jag har då läst: globalisering, statsvetenskap A-C, nationalekonomi A, rättvetenskap 1+2 (A), människan inför livsfrågorna, religionshistoria, genusvetenskap och kanske praktik eller rättsvetenskap på B-nivå (offentligrätt+arbetsrätt).
• Det är inte hela världen att man inte alltid lyckas med det man ska och det är okej att känna att alla andra lyckas bättre och att känna dig själv sämre än andra är ett val man gör för stunden och det kan andra förstå. Det är en helt annan sak att missunna någon.
• Att bli trött på det man gör, den man är eller på andra är en naturlig del av livet. Det försvinner inte förrän man tar itu med situationen eller har kommit på vad man ska göra åt det. Väx med det, ta itu med det och acceptera det.
• Att vara rak är inte samma sak som att vara elak, det är inte heller detsamma som att i alla sammanhang vara bara snäll. Det vore mycket värre om man kastade ur sig halvsanningar och plattityder till höger och vänster.
• Att vara stolt är den bästa känslan och när jag tänker på mina nuvarande vänner och gamla vänner spricker jag nästan. Mari som fick tuffa jobb, Rebecca som är så  driven, Marie som är fantastiskt bra på att teckna/måla, Lina som är en jävel på det hon kan bäst; sälja och Josef som är en duktig frisör. Elin som gör det hon allra helst vill och orkade vänta och kämpa för det. Alicia med alla sina resurser och drömmar som hon förverkligar och åkte till Nya Zeeland själv. Melissa som är bäst, snyggast och har hela världen framför sig. Judit som kan mest och bäst om litteratur och som jag kan bryta ihop, komma igen, erkänna det och som vågar vara som hon är. Och sist men verkligen inte minst Susanna: kompanjon, ämneskamrat och finaste vännen som kanske är den mest intelligenta och vackra person jag någonsin kommer träffa.
• Sen alla vänner och bekanta som åker land och rike kring, tecknar serier (blod, skräck, inälvor, hårdrock, längtar mest till Halloween osv Tove så klart, ), skaffar barn, flyttar till andra länder, läser saker jag aldrig skulle orka osv.

Alltså jag är inte sentimental nu men jag menar: SHIT, vad gnäller man för och hur många häftiga människor finns det inte? Jag blir helt snurrig.

Det här är saker jag funderat på. Ingen behöver hålla med mig, men det är sånt som gör mig till den jag är och som gör att jag ska ta tag i mitt liv om fem minuter och tänka om lite. Det handlar väldigt mycket om vad man tycker att man själv är värd. När jag är klar med den här kursen ska jag läsa Mia Törnbloms böcker och ta en titt på mitt liv.

Så när jag tänkt på allt det här och alla de här människorna vad händer då? Ja då händer det här:

Jag tänker fylla min jävla kaffekopp till bredden, skriva min jävla genusuppgift och sluta (iaf för idag) att skjuta saker framför mig som nån annan jävla skyffel. Det kan det vara värt va? För vem är jag annars? Ja och jag har ju kärlek också, och det är ju inte alls illa pinkat. Om man stänger genuvetenskapsböckerna alltså

För första gången

är jag riktigt jävla sugen på att hoppa av plugget totalt.

If I were a boy

Det bästa OCH det absolut värsta med att läsa genusvetenskap är att man förstår så mycket mer men samtidigt känner sig så himla maktlös. Samhällsstrukturen är som ett stort jävla lock som trycks ner och på hela tiden. Jag känner så otroligt många intelligenta, kompetenta, driftiga, roliga, vackra, sköna, lojala, pålitliga, kreativa unga kvinnor som aldrig aldrig aldrig kommer att värderas lika högt som en man. Inuti mig brinner det till för att samtidigt som de är alla de här sakerna tycker jag mig alltid kunna se tvivlet i andras ögon. Hur tvivlet blir deras eget. Mitt eget. Någon annans skeva människosyn får bestämma vem man är. De kommer alltid i samhällets ögon var bärare av attribut de själva aldrig kommer ha friheten att välja. Fan, man vill ju bara slå sönder nåt…